Åtta av tio svenskar, däribland kungen, författaren Marcus Birro, och kulturjournalisten Natalia Kazmierska, tror på livslånga relationer, det visar en opinionsundersökning som DN gjort i samarbete med romantikförlaget Harlequin. ”En skilsmässa är faktiskt att bryta ett löfte. Det är vad det handlar om” skriver Kazmierska i Aftonbladet.
Hälften av de tillfrågade, däribland Hanne Kjöller, Nina Björk och en mycket hög andel pensionärer, anser att folk i allmänhet skiljer sig alldeles för lättvindigt.
De två som kastat harlequinromanerna på tippen heter föga överraskande Maria Sveland och Katarina Wennstam, författare till Happy, Happy – en bok om skilsmässa, som sedan den gavs ut i september orsakat en reaktionär isstorm på kultursidorna.
Själv deltog jag inte i undersökningen, men om någon frågat mig hade jag sagt: det finns inga enkla svar där, det beror nog lite på om man är fjorton år, eller fyrtio, om man läst för mycket Austen och Vita Serien och om man överdoserat Fyra bröllop och en begravning. Men mest av allt beror det på vilken fas i livet man är och om man tror att tvåsamhet, oavsett hur bittert olycklig och ensam den är, alltid trumfar andra möjliga livsval.
Sveland och Wennstam har steglats för sin bok, där de och åtta andra kända kvinnor berättar om hur de skilde sig (något som sker i hälften av alla äktenskap) och hur skilsmässan trots allt blev starten på resten av de liv de ännu knappt levt till hälften. De lanserar möjligheten att bli happy, happy, igen, när tårarna torkat och förlamningen släppt.
Det låter trösterikt, men läser man boken ser man att den långtifrån är ett ensidigt peptalk om ett liv som är en härlig tjejfest med allsång och vitt vin efter skilsmässan, den är tio kvinnors individuella berättelser om hur de gick vidare, med steg som till en början var tyngda av sorg.
Hur det kan få en samlad skribentkår att gå i taket över lättsinnet och ylande redogöra för sina egna erfarenheter av kärlek och separation är en gåta.
Efter en drapa om hur Sveland och Wennstam har ”patent på krig mot väderkvarnar”, och kommer att få barn som ”kommer ägna stora delar av sitt liv åt att inleda och förstöra relationer till andra människor” svävar Marcus Birro ut i en ovidkommande och gråtmild passage om sitt eget bröllop i Venedig, där livet som gift ska bli ”som en besvarad bön”. Han undrar vem som skriver barnens skilsmässobok. Men är det inte alltid barnen det handlar om?
Natalia Kazmierska är också upprörd, över den uppenbara normlösheten. ”Det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid” skriver hon och meddelar läsarna att hon gift sig ”på mest tänkbara konservativa KD-vis, i en katolsk domkyrka, till tonerna av Ave Maria”.
Själv gifte jag mig borgerligt, till tonerna av Wilhelm Peterson-Bergers Intåg i Sommarhagen. Jaha. Säger starten på allas våra äktenskap något som helst om hur livet blir senare?
Majoriteten börjar i ett tillstånd av lycka, vare sig i Venedig, i en domkyrka eller i en liten herrgårdspark utanför Falun en ljuvlig brittsommardag i augusti. Det som händer därefter är inte slutet på en disneyfilm där alla lever lyckliga i all framtid, det är början på ett gemensamt liv som ibland förgrenar sig och där båda har ansvar för riktningen.
Jag verkar vara ensam om att tycka att det är något fint som de tio gör, visar upp sitt allra sårigaste, vrider, vänder och går vidare. Just den här lättvindigheten som de anklagas för finns det bara belägg för i den säljande baksidestexten, och den är ju bara ett yvigt penseldrag av något som i själva verket är så mycket mer. Lika litet som det trevande samtalet utanför Ica med en nyseparerad bekant visar den hur komplex en skilsmässa faktiskt är.
Eller som Helena von Zweigbergk skriver: ”När det gäller skilsmässor är det vanligt att människor berättar för varandra hur det ska kännas och hur det ska vara. Det går både politik och personlig ångest i det. Nästa som antyder att det här verkar vara ett lättvindigt beslut, som undrar om jag tänkt på mitt barn – tar jag ett stadigt grepp om axlarna och skakar och skakar och skriker “vet du vad du pratar om förbannade människa!” till.”
Ja. Och längre fram, på andra sidan vi, finns ett kvinnojag som inte bara vadar i barnaskuld, utan kanske hittar ny glädje. Så förfärligt opassande.
Publicerad i DT:s helgmagasin Pralin 8 oktober 2011
Bäst om Happy, happy
…skriver Linna Johansson: Sveland den irriterande.
Bloggar igen
…gör en annan av min favoritskribenter, Anna Hellsten.
