När brunfläckiga, mosiga äpplen täcker den vildvuxna gräsmattan och höstdimman över fälten gör så att allt är insvept i ett fuktigt ylletäcke som svalt varenda mänsklig varelse, då brukar jag lustfyllt tänka på slutet.
Inte mitt eget, alla andras. Om det skulle bli ett kärnvapenkrig. Om vi skulle överfallas av en zombiearmé. Om millenniebuggen hade varit på riktigt och skickat oss alla tillbaka till mörkaste medeltiden. Om slutet kom i någon katastrofal form, och på vilket sätt jag rimligtvis borde överleva det samtidigt som alla andra gick under.
Och hur det skulle gå till, ner i minsta lilla lustfyllda detalj.
För mig är det inte mångmiljonvinsten som förändrar allt, det är om jag skulle kunna ta reda på alla de mosiga äpplena ända ner till skrutten, hur mycket ammunition vi har i vapenskåpet och om jag skulle fixa att stycka ett rådjur i skarpt läge utan att spy. Det är något med hösten som får mig i en dystopisk sinnesstämning, men till skillnad från de flesta fyller det mig bara med skräckblandad förtjusning.
Jag överväger att kanalisera min besatthet till en riktig hobby och börja fylla konservförråden med allt man kan hitta på billighetsaffärerna. Det är jag och knäppgöken Neil Strauss, och alla dårarna på Flashback. Det är baksidan. Framsidan är att när allt brakar så har jag min Bug Out Bag (BOB!) packad och klar.
Är det möjligt att bygga ett vedeldat badkar i anslutning till källan? Hur många konserver får plats i jordkällaren? Sånt får mitt hjärta att dunka lite snabbare. Våra gamla hackiga videofilmer och pocketdeckare som ligger i högar kommer att kunna bli den nya mänsklighetens Alexandria när inget Wikipedia längre existerar.
Tider av kaos, vare sig ekonomiskt, politiskt eller miljömässigt, får survivalismen att blossa upp.
Den ryske författaren och journalisten Dmitrij Gluchovskij var femton år när Sovjet rasade samman. Varje dag åkte han i Moskvas gigantiska tunnelbana, världens största skyddsrum, ett underjordiskt rike med en mytomspunnen andra tunnelbana, Metro-2. I det dagliga vakum som pendling utgör föddes idén om metron som mänsklighetens sista tillflykt när ett kärnvapenkrig förvandlat ytan till ett ödeland där bara monster och mutanter frodas.
Typiskt för vår tid publicerades historien Metro 2033 – den sista tillflykten som en interaktiv följetong på Gluchovskijs blogg. Läsarna ändrade slutet. Än mer typiskt är förstås att pojken Artioms äventyr nu är ett stenhårt dataspel.
Katastrofläget är uppfinnarnas bästa tid och jag vet ju att det är problemlösningen jag går igång på. Att lösa mänsklighetens överlevnad på sikt, klurigare blir det inte.
På en middag i somras visade jag gästerna bilder på världens första zombiesäkra hus. Det är inget säkert partytrick om man inte är med likasinnande upptäckte jag. Men ändå, bortsett från den där lilla detaljen att zombies inte finns, visst fascinerar tanken? Ett hus som förutom den smått genialiska uppfinningen infällningsbar yttertrappa att skjuta maskinvapen från också går att tillsluta totalt i metertjocka cementblock med bara en knapptryckning! Dessutom är byggnaden designmässigt en våt liten minimalistdröm.
För någon som jag, som tänker slita upp parketten och spika igen fönstren med vid en attack och fylla den sedan länge oanvända poolen med borlängevatten till en egen liten sötvattensreservoar som räcker vid en belägring, så är ritningarna rena pornografin.
Min familj. Skulle. Inte. Gå. Under. Icke så länge jag styr skeppet. Stockholmsbörsen kan dyka ända ner i Marianergraven men jag är en överlevare. Tid skulle jag ha till allt som krävs, från att gräva potatisland till att bygga skyddsvallar kring hus och hallonhäck, om det postmoderna samhället bröt ihop. Utan bredband och espressomaskin frigörs oceaner av hårt kroppsarbete.
Om världen börjar brinna är jag någon att hålla i handen. Synd att de verkliga katastroferna sällan avhjälps med finurliga uppfinningar och spadtag. Världen går inte under i en stor jäkla smäll, den slutar för det mesta i en torr och förtvivlad snyftning. Den upphör stilla i sjukdomar man viskar av vidskeplighet, den stannar upp med en trött suck när inget mer finns att säga. Där hjälper inga av mina survivalistknep.
Publicerad i DT:s helgmagasin Pralin 10 september 2011
Spridda dystopitips:
Böckerna: Metro 2033 – den sista tillflykten, av Dmitrij Gluchovskij, Emergency av Neil Strauss (sv övers. av Niklas Darke)
Filmer: 28 dagar senare, The Road, Flykten från New York, De 12 apornas armé, Mad Max, I am Legend, Terminator, Minority Report, Into the Wild
Appen: Zombie Survival Guide Scanner
