Att lyssna är bästa medicinen

Hoppa till kommentarer

På läkarprogrammet utgör den del som har med patientbemötande att göra en bråkdel av utbildningen. Man kan förstås argumentera för att också det är på tok för mycket och att sånt kan sjuksköterskor pyssla med. Det finns ju så många andra viktiga saker man bör lära sig som läkare, saker som man bara måste kunna för att rädda livet på någon. 

Inget samtal i världen tar bort en cancersvulst eller lagar hjärtat på en nyfödd. Vare sig brutna ben eller öroninflammationer går över med en klapp på handen från doktorn. Och allt handlar om att separera de verkligt sjuka från de ganska sjuka, snabbt skicka hem de småsjuka och de inbillningssjuka, som säkert är betydligt fler än vi kan ana. Fatta livsavgörande beslut inom loppet av några minuter, ibland sekunder, det finns inte tid för snack då.

Men ändå. Jag läser om den gamla damen i min morgontidning. Ingen medicinsk oförrätt hon drabbats av är för marginell för att radas upp i tryck. Hon ville ha en undersökning, men hon fick ingen. Hon ville ha medicin, men det gick inte. Det är åt skogen med landstinget, doktorerna i synnerhet. 

Jag läser med fascination och ju längre in i den osande texten jag kommer inser jag att hon har träffat läkaren som glömde konsten att lyssna. Undrar om han gör det idag? Nä, han ångar nog vidare, med tre reklampennor i bröstfickan och fler patienter än dagen har timmar, precis som många av sina kollegor.

Den gamla kvinnan led av något diffust, och kanske var hon inte så sjuk alls. Jag gissar att läkaren gjorde medicinskt rätt, oftast gör de ju det. Men bemötandet då? En liten vårdskandal. Så varför lyssnar inte fler?  Hur kommer det sig att patientsamtalet är så lågt prioriterat? Som varje god detektiv är det väl där man börjar, med vittnesmålet. 

En blåfrusen vinternatt sitter jag i några timmar på akuten, nervöst väntande med en snorig tremånadersbebis i famn. Det har gått en månad sedan hon varit inlagd med rs-virus och lunginflammation, så sjuk att vi under ett par dygn trodde att hon skulle dö, och nu rosslar hon igen. 

In i undersökningsrummet kommer en läkare med raska steg. Hon verkar ha bråttom, de har de ju alltid, men när hon ser rädslan i min blick sätter hon sig ned och lyssnar.

Patienten är jag, inte bebisen. Det förstår hon inom några minuter. Men utan att låtsas om något undersöker hon barnet, noggrant, och för varje steg berättar hon vad hon gör. När jag går därifrån tio minuter senare är jag fast förvissad om att min snoriga unge behöver näsdroppar och kramar, inte respirator. Mitt ångestspeedade hjärta har slutat bulta av skräck.

Se där. På tio minuter sparar den lyssnande doktorn in tusentals kronor åt landstinget utan att skriva ut en enda medicin eller använda en enda teknisk apparat. Med en mindre lyhörd läkare så hade jag och min bebis blivit ett stående inslag i akutens väntrum i månader framöver, till nytta för ingen och till kostnad för alla.

Vi är inte alla dödssjuka, vi som kliver innanför dörrarna till sjukvården. Och för dem som är det så är det inte bara behandlingen som har effekt, samtalet kan också lugna och lindra. Förmågan att ge patienten ett sjukdomsbesked kan göra hela skillnaden. Trots det tycker många läkarstudenter att den lilla kursen i samtalskonst är de mest lättförtjänta, larviga poäng de tar under 5,5 års studier. Inga medicinska fakta att hårdplugga. Inga blippande apparater att lära sig. Bara hur man beter sig för att lyssna, hur man läser av en människas mående utan stetoskop och receptblock.

Det finns inte alltid tid, jag vet. Men är inte det mest en dålig ursäkt för att slippa något som är minst lika knepigt som en bypassoperation – att behandla en utsatt människa med värdighet och respekt i en svår och pressad situation?

Publicerad i Pralin 14 februari 2009

 

Veckans bloggtips – här kan du läsa dig mätt

När snön ligger meterhög och det inte är någon idé att försöka skyffla sig ut genom porten kan man lika gärna stanna hemma och tända en brasa och laga mat. Eller läsa om mat man eventuellt kommer att laga om man tar sig genom snön till affären… Min absoluta favorit heter Om jag var din hemmafru. Lotta Lundgrens underbara matblogg, hittar du här.

Vardagsmaten hittar jag hos tre tjejer.

Systrarna Linda och Carolina lagar allt från gudomliga chokladkakor till råbiff och linsgryta. Prova deras indiska festmåltid.

Katie på Good Things Catered tipsar om en fest för bästa kompisarna på Alla Hjärtans Dag.

 

1 kommentar

Under 2009

Etiketter läkare, medicin, patientbemötande, samtal, sjukhus, skräck, småbarn