En hel sommar, det första sommarlovet sedan 1983, 22 år sedan jag var så totalt ledig. Däremellan; uttråkad diskare, värdelös jordgubbsplockare, galet snabb tillverkare av tandläkarutrustning, hyfsad i hemtjänst, stressad på ålderdomshem, livrädd cocktailservitris i kilt, vårdslös bartender, snajdig hotell-allt-i-allo, receptionist, hemtjänst igen, valhänt lokalredaktör, uppjagad nattchef.
Det är helt vansinnigt länge sedan jag hade en sommarsemester. Borde jag inte ha njutit lite då?
Nä, jag tycker nog nästan att det är skönare att få börja jobba.
Det låter ju koko, men faktiskt. När man jobbar så vet man vad som gäller. Upp när klockan ringer i ottan, duscha på tre minuter, kasta i sig flingorna, kuta som klüftan ned till bussen med blött hår och frysta lunchlådan kvar på diskbänken – åtminstone varannan dag. Torrt, ihopkrympt äpple tronar på skrivbordet bredvid pappershögarna. Trygghet och rutin. Fullt i in-boxen. Business-as-usual.
Semester däremot. Då ska man njuuta. Soova. Ääta gott. Vila… dricka kallt vitt vin. Sola. Umgås! Man förväntar sig alla de här sakerna, man rent av förtjänar dem. Man har pratat ihjäl sig på hundra fikaraster sedan i april om vad man ska göra på sin långa semester. Hääärligt! sammanfattar alltid hela grejen.
Sanningen:
Soova… barnet vaknar 06.00. Hon fattar inte att det är ”semester”. Hon vill ha gröt. Kanske lite smör med en macka längst underst. Hälla mjölken upp och ned. Ingen haklapp på. Och gärna ut och leka bums. Helst före 07.00.
Sommarens bottennapp: klockan 03.35 när barnet leker vilt i sandlådan och mamman sitter på kanten med en sandig plastplastbil i knät och en tom, nästan död blick. Strålande sol, ja visst. Men inte ens grannens småtuppar är uppe. Det kollar vi upp, sisådär i fyrasnåret (tuppin sovää). Därefter tar vi en uppfriskande pjomenad genomt ett kusligt öde Främby. När den yrvakna pappan tar förmiddagsskiftet är klockan 06.25. Inte heller han får chansen att träffa småtupparna. Eller grannarna.
Äääta gott… jovars. Kanske första gången man släpar ut klotgrillen och gnuggar bort förra årets fastgjutna kött. Men ”ska vi grilla ikväll?” börjar allt eftersom sommaren fortgår låta mindre som en inspirerad idé och mer som ett hot om magsjuka. Gallret har sedan länge upphört att diska sig självt och börjar likna en vidbränd souvlaki oå en sämre sylta i Grekland.
Dit vi tyvärr inte kom i år. Heller.
Och dessutom: semester innebär att man laaagar mat två gånger om dagen. Och diskar tre gånger. Minst – för däremellan fikas det. Till slut står man där och skriker, helt okontrollerat: men hitta på nåt själv då för faan! Jag har slut på idéer. Åk och köp en pizza då om du är så hungrig! (och så gör man det, för hungrig är man, brummar iväg i ilfart och köper en Calzone till honom och en vego till sig själv. Barnet hatar pizza och får en burk med dillkött. Värmd i mikron. Ännu ett exempel på uselt föräldraskap).
Vila. Det gör man bara inte. Man renoverar. Först ringer man på en offert från en hantverkare, börjar hyperventilera över kostnaden, överväger svartjobb trots alla tidigare moraliska ställningstaganden, fegar ur – och säger: men hur svårt kan det vara?
Fyra veckor senare, tio stoora gräl senare, i ett moln av sågspån och i en stank av otorkad färg står man där. Och ringer hantverkare. Till fullpris, gärna på jourtid.
För på måndag börjar jobbet igen.
27 augusti 2005
