En liten krog jag hängt mycket på har bytt ägare igen. Från början var det ett ordinärt fik, men sedan kom det en fantastisk krögare och skapade ett skönt vardagsrum mitt i stan. Flera år senare tog nya ägare över, men charmen försvann. Istället för att investera ny kraft och nya idéer lät de nya ägarna stället sjunka av sig själv. När delicatobollarna kom fram så visste alla stamgäster att det kokta fläsket inte bara var stekt, det var vidbränt.
Nu har krogen än en gång lämnats över i nya händer. Först blir jag glad men sedan läser jag i en artikel att krögarens koncept inte är något koncept. Han kommer att bjuda på en meny av traditionell tristess och jag tänker med en suck att där har jag visst satt min fot för sista gången.
I bakhuvudet mal: men ge mig den där krogen då.
Ge mig en krog och låt mig vara som Gordon Ramsey i Den elake kocken men låt mig stanna kvar efter alla mina elakheter och upprensningar. Låt mig få bli Den gode kocken så kan jag koka och skära och hacka min väg i solnedgången i all evinnerlighet. Mina barn och mina släktingar kan sitta vid ett långbord efter krogens stängning och jag kommer in med stora grytor och alla skrattar och mår bra och höjer sina vinglas för mig och för livet och när jag strosar mellan borden så ser jag ett miniuniversum av människor som älskar, grälar, hatar, skrattar, gråter och äter.
Nej, det där var en film. Eller förresten, det där var en italiensk film blandad med en Merchant-Ivoryfilm blandad med en reklamfilm för Barillas färdiga pastasåser. Och själv brukar jag bränna vid de stuvade makaronerna och fläsket när jag försöker göra husmanskost i den där lilla, lilla skärvan av tid mellan dagishämtning och Bolibompa, det som ofta borde heta dödens timma men som ska njutas som helig familjetid. Det är bara på lördagar och söndagar som jag är en riktig mästerkock för då har jag tid att stå och passa och röra i mina grytor. Nä, någon krögare är jag inte, bara en drömmare.
Men jag kan på rak arm nämna flera vänner som delar den där drömmen.
Det är vårt grundläggande behov av kärlek, mat, trygghet förstås. Det är den omöjliga drömmen, innan arbetsgivaravgifter och utskänkningstillstånd. Innan det gjorts för stora beställningar av salladshuvuden som ruttnar i kylen, innan klagande gäster.
Det är ett jobb som kan pågå veckans alla dagar om man inte ser upp. Jag har jobbat på krog i flera år så jag har sett snusket och fått svartlönen, känt nypen i rumpan. Jag har diskat de gigantiska kastrullerna med en cigg i mungipan och en kall kaffe i ett dricksglas på diskbänken. Det är inte alls härligt. Det är både skitigt och svettigt om man har otur och det är absolut inget för den som har familj såvida inte familjen jobbar på samma ställe så att jobb och privatliv flyter ihop i en enda unken pepparsås.
Men det är trots allt mångas dröm.
Och vissa har ju fingerspitzgefühl, som hon som skapade det sköna vardagsrummet. Kanske jag också kan?
Vi drömmer drömmen när där vi är inte är samma plats som där vi vill vara. Då blundar vi och tänker hårt på den omöjliga lilla kvarterskrogen/skivbutiken/presentshoppen/bageriet/second handbutiken/ljusstöperiet. Man har Meg Ryans boklåda i Du har mail, man ska öppna världens bästa fiskrestaurang som killen i Notting Hill, man har skivbutiken i High Fidelity. Man har den utvägen när chefen glömmer att ge beröm. När ingen lyssnar på vad vi säger, vare sig hemma eller på jobbet så flyttar vi dit i tankarna.
Den lilla kvarterskrogen. Där man får vara sin egen boss och där alla gäster är lyckliga. Där lösningen på alla problem är en rykande stor tallrik med mat. Ett eget litet universum av enkla lösningar.
7 mars 2008
