Friska spyor, och sjuka

Läser en blogg som jag gillar. Bloggaren är gravid och mår illa, men bestämmer sig för att det går att tänka bort om man har viktigare saker för sig. Naturligtvis fungerar det inte så, men tankesättet är långt ifrån ovanligt. Jag påminns om mötet med läkaren jag träffade efter att ha varit sjösjuk femton veckor i sträck:
– Nu kommer det blod varje gång jag kräks, jag orkar inte spy blod också, jag är så trött, grät jag när jag äntligen uppbådat modet att ringa och få en tid.
– Sjukskriv mig, snälla.

Skippa den stinkande matrasismen

Jag älskar hästkorv från Gustafs – den rökta feta korven, så perfekt i mötet med en immig mellanöl. Finns det någon kvällsmacka som går upp emot en halvrundel gjord på Vikabröd bakat i Stora Skedvi, gärna lite vidbränd i kanterna, och med äkta smör på? Jag går i spinn av de där urgoda ostarna som Maria och Tage gör ute i Lunån. Jag gillar att köpa mat av människor vars förnamn jag känner, för jag inbillar mig att de anstränger sig lite extra då. Det gör mig faktiskt stolt att någon förmår producera högklassiga drycker gjorda inomläns, som Oppigårds som vinner priser hela tiden.

När Anka kacklar vaknar belackarna

Jobb är frihet. Fråga vilken arbetslös person som helst som längtar efter en egen inkomst och ett sammanhang de valt att befinna sig, oberoende av statliga bidrag. Fråga hur skönt det är att inte behöva vända sig till socialen när pengarna tryter, vilken berusande känsla det är att själv välja vad man äger, utan att stå i beroende till någon annan.

Skräcken är den värsta pandemin

Klockan ringer halv sex. Jag ger den en lätt dunk och vänder mig om. Jag känner mig yr och förbannad. Om inte jag hade lagt mig efter midnatt. Om inte femåringen hade haft en mardröm klockan två. Om inte ettåringen hade ställt sig upp i spjälsängen och gallskrikit klockan tre. Om inte ettåringen hade nypt femåringen klockan halv fem, bara för att höra om hon kunde göra något roligt ljud. Skrika eller så.

Min inre fjortis vill ha en rustning

Högstadiet 1984. Livet är det som händer mellan lektionerna. Tiden fram till att det ringer in. Stunden vid busshållplatsen innan vi åker tillbaka på eftermiddagen, lunchrasten, håltimmen. Vi går i rask takt, nej vi småspringer mellan lektionerna till de dammiga plåtskåpen för att hämta böcker så att vi ska hinna leva i några minuter innan det är dags för tyska verb med Hasse och ekvationer med Bengan.

Jag kommer ut som dammråtta

Jag kommer ut som dammråtta

Jag köpte en rosa bordsdammsugare på Ikea häromdagen. Den ser så pigg och fräsch ut. Praktisk och laddningsbar är den dessutom. 

På något vis tänkte jag att den skulle få oss att städa lite bättre. Smulorna på bordet. Smulorna under bordet. Smulorna i skarven mellan köksskåp och köksgolv. Allt det där vi borde dra fram dammsugaren för, men så sällan orkar. 

Den står i sin laddare och glänser. Kom och ta mig, pockar den. Men det är bara ettåringen som känner sig manad, och hon har inte rätta finmotoriken för jobbet.

Förra året köpte vi en ny dammsugare. Den liknar en fräsig liten racerbil, svart med aluminiumfälgar på hjulen, och massor med extrautrustning. Den har reglerad sugkraft och på maxläge kan den svälja armen på ett mindre barn (testat). 

På något vis tänkte jag att den skulle få oss att städa lite bättre. Dammet under kökssoffan. Dammet under tevesoffan. Dammet under alla sängarna. Allt det där vi borde ha dragit fram den gamla dammsugaren för, men inte riktigt förmådde. Jag trodde nästan att den nya dammsugaren kunde sköta det själv, för det priset.

Jag mår dåligt av röran. En hall med fjorton par skor i en enda hög och ett kilo grus på det. Ett bord med en trave med viktiga papper och kvitton vars viktighet verkar allt mer outgrundlig eftersom tiden går. En dammig stringhylla tänkt att husera vackra saker, där man istället hittar en kladdig lypsyl, en vas med vissna blommor, en sladd till kameran, två hårspännen och en pocketbok som ettåringen har tuggat på. En teve som utvecklat skäggväxt och små legobitar och pärlor som ligger som minor på alla golv, redo att skära in i allas fötter.

Det är skämmigt att erkänna att man inte städar som man borde, men jag kommer ut nu, som den stora dammråttan. Jag orkar inte längre låtsas att jag står över drömmen om ett rent hus. 

Jag lurar mig själv att tro att vi kan köpa oss prylarna som ger oss orken att sköta det. Det är den enda tröst jag har att klamra mig fast vid i ett hus som förfaller. 

I köket finns ett hörnskåp som bara går att stänga om man smäller till dörren rejält. Där inne förvaras alla saker som ska förenkla tillvaron: citruspress, mixerstav, smörgåsgrill, caffe latte-mini-mixer, smoothiemixer, matberedare, espressomaskin, popcornmaskin, potatisskalarmaskin, och sen minns jag inte mer. 

Det är svårt att tro att det finns något vi saknar, men jag står ändå på mitt knaperiknuspiga köksgolv och drömmer om en halllonröd Kitchen Aid: ”Kitchen Aid är en köksmaskin av mycket hög kvalitet och har en genomsnittlig livslängd på 30 år. Den har en 300 watts direktdrivande motor med 10 hastigheter och en unik planetarisk blandarrörelse utvecklad och patenterad av Kitchen Aid. Hela maskinen är tillverkad av metall, och är därför både hållbar och står stabilt. En rad mångsidiga tillbehör finns till maskinen.”

En unik planeterisk blandarrörelse… Tio hastigheter… Ni hör ju att det är ett måste för alla seriösa sockerbagare med ostädade golv. Så vi vadar i tekniska prylar som ska underlätta men saknar ändå tiden att använda dem. Eller, saknar tiden gör vi väl egentligen inte heller. Det är ju fullt möjligt att städa istället för att läsa tidningen på lördagsmorgonen, eller leka med barnen, eller åka till simhallen och innebandyn. Man kan ju gå ner i tid för att ha fredagsfint. Man kan sluta pensionsspara och ringa in en städfirma för pengarna istället.

Men man gör inte det. Man vadar runt i lorten. Man raseristädar. Man kroknar. Man halkar på en halvt förmultnad köttbulle och landar på en legobit. Man surar som en liten berglingubbe. Man köper en pryl. Man repar mod. Innan man vadar på i lorten igen, och väser l-i-v-s-p-u-s-s-e-l-h-e-l-v-e-t-e mellan tänderna.

Tre olika mammaperspektiv:

Tidigare krönikör på Expressen, numera höggravid frilansare som jobbar på den stora romanen, Linna Johansson är fortfarande en av landets bästa pennor som äntligen bloggar igen ”om graviditet, trettioårskris, Stockholm, mascara, Gina Tricot och om att börja skriva igen, privat aldrig personligt:”

http://linnajohansson.se/

Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén skrev boken Skriet från kärnfamiljen. I bloggen med samma namn skriver de om utarbetade mammor, stressade ungar och pappor som räknar på bostadslånen, och drömmer om den demokratiska kärnfamiljen:

http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/

Sanna Lundell, dotter till Ulf Lundell, sambo med Mikael Persbrandt, känd för att vara känd, mamabloggare med ännu en bebis i magen, frilansskribent som testar att blogga som kändismama. Vad vill hon berätta om sitt liv? Svaret hittar du här:

http://www.mama.nu/blogg/sannas-blogg/

Just nu på www.dt.se/blogg/runnberg:

”Ettåringen älskar sitt nya förmånskort”

Jag köpte en rosa bordsdammsugare på Ikea häromdagen. Den ser så pigg och fräsch ut. Praktisk och laddningsbar är den dessutom. 

På något vis tänkte jag att den skulle få oss att städa lite bättre. Smulorna på bordet. Smulorna under bordet. Smulorna i skarven mellan köksskåp och köksgolv. Allt det där vi borde dra fram dammsugaren för, men så sällan orkar.

Bara jag inte måste släppa dig sen

Det är läggdags och kvällens samtal pågår. Det finns ingen finare stund på dygnet än den då leksakerna är undanplockade, rullgardinen neddragen och jag får knöla ner mig i våningssängen bredvid en varm pyjamasklädd unge med nyborstade tänder.

Offret kan bli en superhjälte

Lyssnar du noga på människor runtom dig så märker du snart att de har en roll som alltid är deras, och som de applicerar på det mesta som händer dem. För många skapades arketypen redan i barndomen, metodiskt eller slumpartat. Men oavsett hur livet ser ut idag så tror många fortfarande att det är så de är: outsidern, skämtaren, sanningssägaren, den fula, den missförstådda, underdogen, den oälskade, favoriten.

Jag vill ha mer kung för min krona

När hovet lade ut kronprinsessans förlovningsvideo på Youtube plockade kungahuset samtidspoäng. Vad gjorde det att kungen gnuggade sina byxben under bordet och Silvia hade en mimik som om hon gick i motvind när hon stelt läste högt ur sina anteckningar om varför hon gillar herr Daniel av Ockelbo. Youtube! Det är ju där folket är! Kungen blev under några dagar hjälten som levde upp till mottot För Sverige i Tiden.

Plats för fler med kärleksbojorna på

Den bleka hertiginnan sitter med en hög brev i handen. Nyss lämnade hon allt för den stora passionen, nu hotar hertigen med att ta barnen om hon inte återvänder hem. På de hopvikta lapparna från de knappt skrivkunniga döttrarna står ”MAMMA” i spretiga versaler. ”MAMMA NÄR KOMMER DU HEM”